Happy halloween.

Jag tände ljus i pumpan och ljuslyktan på bron tidigare ikväll och i helgen köpte jag en liten dekorationspumpa som jag målade vit och ritade ögon och mun på i syfte att den skulle bli lite spooky, jag är rätt nöjd. Det blev stämningsfullt och fint.

Jag har fått så många idéer på halloweenpyssel men jag ska försöka komma ihåg att skriva ner dem och spara till nästa år så Adrian och jag kan pyssla då.

Han är hos sin pappa och kommer hem på onsdag. Jag saknar honom, det är så tyst när han inte är hemma. Livet med barn är underbart och visst välkomnar jag lugnet vissa dagar mer än andra men ja vi längtar båda tills han kommer hem.

Vi brukar ofta ha överraskningar på lut åt honom tills han kommer hem och så är det roligt att göra vissa saker då som att ha kuddkrig, ligga på sängen och läsa massa böcker, ha spelkväll i köket, spela tv-spel med mera. Det bästa är att se hans förvånade min.

Thomas är så fin med Adrian och en utav anledningarna till att jag älskar honom så mycket är just att han tänker på Adrian i alla avseenden. Han kollar på leksaker som han tror att lillfisen tycker om när vi är på stan, han köper kläder till honom utan anledning. Ja bara för att han vill och det är inget jag är van vid och uppskattar jättemycket.

Inga barn har ringt på dörren idag utan i lördags var Adrians klasskompis M här utklädd till en zombie och sa ”bus eller godis” och jag gav honom godis.

De hade halloweenfest på skolan i fredags då de dansade i klassrummet och åt blåbärskaka med glass för att fira att superklassen (som hans fröken uttryckte det) hade fått ihop 50 ☆ sen skolan började i augusti. Hurra!!!

På kvällen var det halloweendisco på skolan och Adrian var där. Tänk, hans första disco och ja jag måste erkänna att det var lite ledsamt att jag inte var där men så är livet nu. Visst, jag hade kunnat gått dit men han hade det minst lika bra med sin pappa. Adrian var så fin, de hade målat honom på fritids tidigare på dagen och så hade han svarta byxor och en rödsvartrutig skjorta. Åh jag blev nästan tårögd när jag såg bilden som hans pappa skickade. Jag är så glad över att vi alltid gör så, skickar bilder till varann så vi båda får se vad han gör och vad för roliga saker som hittas på. Det är mycket värt helt klart.

Annonser

Innebandy.

Imorse vid tjugo i tio var vi på väg till Adrians första innebandyträning och han var så förväntansfull.

Det var så roligt att se honom. Så fort vi kom in i gympasalen så klev han in på själva innebandyplanen och började springa runt och skjuta bollen i närmaste mål. Det var full fart verkligen.

Uppvärmning, skjuta bollen två och två och sen var det match. Jag är imponerad! Det var roligt att se Adrian i den där miljön, att se honom spela innebandy med en massa andra killar och se hur hans ögon lyste. Det syntes så väl att han tyckte om det och det bästa av allt var att det var några killar från hans klass och från skolan som också spelade.

Jag måste köpa ett par innebandyglasögon till honom, det blev jag snabbt varse idag och visste inte riktigt om de lånades ut eller inte men nu vet jag.

Glad i hjärtat.

Av att lyssna på Adrian och hans klasskompis B när de leker kurragömma här hemma. Åh vad de skriker och skrattar när de hittar varann. Glädje, sann glädje rakt in i hjärtat.

Igår hämtade jag Adrian tidigare på skolan och då hade vi en sån där mysdag på stan och jag kan knappt minnas sist han och jag var på stan bara vi och det var toppen. Klädshopping stod på schemat och det blev både mysbyxor, minionerstrumpor, kalsonger, tröja och färg till pyssel.

Innan vi åkte hem gick vi hem till Thomas föräldrar som bjöd på fika och Adrian fick en innebandyklubba av Thomas pappa. Han är så go.

Väl hemma så kom klasskompisen B hem till oss och stannade på middag, fredagsmys, lek och bus och så avslutades kvällen med TVspel innan Adrian och jag följde med B hem.

Just nu ligger de på sängen i gästrummet och skrattar som galningar och de har hunnit med att leka med lego och spela spel och så började vi tre att kolla på Space Dogs men filmtittandet blev inte långvarigt då små rumpor inte kan sitta stilla så länge.

Bra kompisar.

Adrian, solen och glädjen i mitt liv.

Det är mycket fokus på kompisar, lek och TVspel just nu och visst jag fattar att det är kul att hänga här hemma och spela olika spel och leka med kompisar från skolan men inte varje dag. Han kan börja med  att gå hem till en kompis och rätt vad det är så öppnas ytterdörren och så kommer han och kompisen in, ”vi tänkte leka här mamma.”

Jag tycker det är jätteroligt att han har fått så många klasskompisar och som dessutom bor grannar med oss så de kan springa mellan varann, det är guld värt.

Som i måndags när M följde med Adrian hem och de fick spela TVspel en stund efter att de lekt på Adrians rum samt varit ute i trädgården och blåst såpbubblor så var jag där nere med dem. Jag har inte riktigt hunnit lära känna hans kompisar än och så kan jag pyssla under tiden samtidigt som jag kan hålla lite koll utan att övervaka. Just så jag ser och hör hur de tilltalar varann, jag tycker det är viktigt. Just de här två har verkligen lärt känna varann bra på bara några veckor och är rättvisa när de pratar om vem som ska göra vad på spelet.

Det är härligt att höra dem. Kompis, så säger de till varann och att de tycker att de är bra kompisar och att det är roligt att leka tillsammans.

Som igår, då sa jag till honom innan jag lämnade på skolan att det bara skulle vara vi så då fick han inte ta hem någon kompis och han lyssnade.

Vi brukar göra så, kvällen innan han ska till sin pappa så vill vi gärna mysa till det lite extra så Thomas lagade kycklinggryta med bönpasta, jag dukade och Adrian lekte på sitt rum innan vi satte oss och började äta.

Efter middagen spelade de två det nya TVspelet Lego Dimensions som vi köpte i söndags medans jag plockade undan det sista i köket, vattnade blommorna ute och inne och sen gjorde jag iordning morots- och gurkstavar samt dipp som vi åt till Insidan ut. Den är så bra, sist vi såg den var på bio men den är helt klart värd att ses flera gånger.

Den största dagen i mitt liv.

Var helt klart när jag blev mamma.

Jag älskade att vara gravid trots att jag större delen av sommaren 2009 led av graviditetsillamående. Det var så värt det och jag slog rekord i att spy tror jag, fem gånger på samma dag och just det var såklart ingen höjdare då jag blir så ruskigt ynklig när jag ska till att spy och helst skulle vilja ha min älskade mamma nära där och då men det var minsann bara att härda ut. Jag hade flyttat till Gävle och mamma och resten av min familj bodde kvar uppe i Sundsvall men ändå det var en liten människa som växte inuti min mage och det var så makalöst häftigt så det går knappt att beskriva.

Extra stort och mäktigt såklart då jag varit gravid en gång tidigare nämligen sommaren 2008, jag plussade i juni och i augusti var vi till kvinnokliniken då jag haft några mindre blödningar som skulle kollas upp. Jag låg där i gynekologstolen med benen brett isär och en dansk läkare som kallade mig madam upptäckte då vid den vaginala ultraljudsundersökningen att fostrets hjärta inte slog. Jag minns det så tydligt och just då kändes det även som om mitt hjärta stannade, det var fruktansvärt. Jag var gravid i vecka 15 men fostret hade dött i vecka 10.

Dagarna som följde var allt annat än ljusa och processen blev lång men för att göra en lång historia kort så blev jag till slut inlagd för att genomgå en skrapning som man gör vid abort för min kropp hade inte svarat på tidigare försök och jag fick inget missfall utan den kliniska termen kallas missad abort men för mig var det sak samma. Fostret hade dött, jag skulle inte längre vara gravid och den beräknade födseln i januari 2009 skulle inte bli av.

Istället kom den sötaste lilla bebispojke jag sett efter över 12 timmars kämpande på förlossningen till slut ut genom en alldeles egen dörr på min mage då det slutade med akut kejsarsnitt för att han hade navelsträngen två varv runt halsen och detta var lite mer än 1 år senare. Så ja, hade jag inte mistat fostret i september 2008 så hade inte Adrian funnits.

Det finns en mening med allt och vet ni? Han var beräknad till den 23 januari och jag som gillar siffror och datum och betydelsen av dem blev såklart lite lyrisk för jag är själv född den 23 mars, min farmor föddes den 23 juli och min mormor föddes den 23 december och när barnmorskan då gjorde beräkningen och meddelade mig att den 23 januari kommer min bebis att födas så log jag ett sällan skådat leende.

Men den lilla prinsen trivdes alldeles för bra inne i min mage och jag gick 16 dagar över tiden! Sista planerade besöket hos barnmorskan lät så här ”Åh vad lycklig du måste vara som inte har några bristningar!” Åjo, inte då men sen var det som att något sa pang och magen blev enorm från den ena dagen till den andra och hello bristningar, då var dem ett faktum.

Jag störs inte av dem, de är en del utav mig precis som mitt ärr på magen och ett bevis på att jag varit gravid och fött barn. Jag är mamma och en stolt sådan!